Med hjälp av vänner har jag nu bestämt mig. Jag tänker sluta med dieten. Jag säger det nu direkt så jag slipper onödiga kommentarer. Jag kommer fortsätta äta ungefär likadant. Samma upplägg, men utan känslan i kroppen ”jag får inte äta det där”. Känslan av att säga nej till ett äpple för att det är fruktsocker i det är inte okej för mig.

Ska jag vara helt ärlig mot er alla som läst denna blogg så har hela jag varit en målad fasad det senaste. Bakom alla leenden har jag mått väldigt dåligt. Ångest och press har gjort att jag inte orkar mer. Jag är glad för den lilla tid jag klarat att hänga i. Mycket cred till de personer som går på dieter vartannat halvår – det är jobbigare än vad jag någonsin trott!

Att ställa sig i spegeln dag efter dag och inte vara nöjd tär på en. Jag är 176 cm lång och väger 59 kg, borde jag inte vara nöjd? Jag försöker tänka på alla bra egenskaper jag har, men det är svårt när man på ett sätt tappat bort sig. Jag känner mig inte som mig själv, vilket är mycket jobbigt. Jag vill vara nöjd, jag vill vara lycklig. Jag vill inte klaga på att jag har celluliter, på att jag har lår som går ihop, på att jag har små bröst, på att jag har lite hull längst ner på magen. Det finns ingen annan än JAG som ser det. Är så besatt av vad andra människor ska tycka och tänka om mig. Jag tror ingen älskar mig mindre om jag går upp några kilon? Jag vill bli av med mina ångestfyllda tankar, med mina gråtstunder, med mina mörka tankar i spegeln, med pressen utifrån, med känslan att jag gjort fel. Jag var inte tillräckligt stark för detta. Tror inte det är så konstigt då jag alltid varit uppmärksammad om hur jag ser ut. Har alltid vetat vad jag vill ändra på min kropp. Kanske måste jag bara förstå att jag är född såhär. Jag borde vara stolt över hur jag ser ut, istället för att klanka ner på min kropp. Jag vill inte vara vacker på utsidan om jag inte känner mig vacker på insidan.

Förlåt om detta kommer som en chock. Har dolt det länge. Tänker heller inte dra upp detalj efter detalj om varför det har blivit som det blivit. När mensen försvann blev jag rädd, det var mitt första uppvaknande. Jag blev den tjej jag var för ett par år sedan. Den tjej som knappt åt, som jämförde sig med alla andra för att försöka vara lycklig. Är man lycklig när man älskar andra mer än sig själv?

Jag vet att jag absolut inte är den enda tjej som känner såhär. Har fått många meddelanden på facebook och kommentarer från tjejer som svälter sig, spyr eller liknande. Jag vet hur det är, men ni klarar det. Det finns så många roligare sakeratt ägna sig åt än detta. Att lägga ner hela sin vardag på det är sjukt. Spelar ingen roll vad man gör, det finns alltid i baktanke. Jag vill inte påstå att jag kommit ur någonting ännu. Det konstiga med mig är att jag är fruktansvärt klok när jag pratar om detta. Har lätt för att hjälpa andra ur svåra situationer, men jag glömmer bort hur jag själv mår. Mycket snack och liten verkstad för min del. Allt jag skrivit ner nu hoppas jag kunna fullfölja. Jag vill älska mig för den jag är. Det har jag inte gjort på lääänge, väldigt länge. Jag ska verkligen försöka! Lovar.

Hoppas ni inte tror jag skriver detta för uppmärksamhetens skull. Ville helt enkelt att ni skulle veta, vad har man annars en blogg till? Förväntar mig VERKLIGEN INTE att någon ska tycka synd om mig, tycka att jag är speciell osv.. Nu har jag fått ur mig det och det räcker för min del. Tack för att ni alltid stöttat mig genom dieten, när mensen försvann, när jag varit ledsen. Nu vill jag börja om som en glad och positiv tjej! Hoppas ni hänger med mig :)

Många kramar. / Cornelia ♥♥♥